Life Style

Anoressia: Vivevo di Acqua Frizzante e Gomme Da Masticare!

L'Incredibile Trasformazione di Amanda Kristiansen

  • 168
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    168
    Condivisioni

Amanda Kristiansen, 18 anni, di Goteborg, in Svezia, aveva solo 11 anni quando iniziò a lottare con l’anoressia. Era depressa e odiava il modo in cui appariva e, secondo lei, perdere peso l’avrebbe aiutata a fare nuove amicizie.

Läste igenom en del kommentarer på den artikeln som skrivits om mig. Många skriver att jag bytte ett annat beroende mot ett annat! Alltså istället för att svälta sig själv börja träna och äta hälsosamt! Ja, jag började träna och äta hälsosamt, de stämmer! Men träningen är EN del av mig, utanför träningen festar jag ibland, åker till stranden med mina kompisar, shoppar osv Att jag sedan äter hälsosamt stämmer också, men jag käkar också godis, ute och äter på restaurang osv Jag förstår att för vissa så kan de se ut som jag bara bytt ”beroende”, självklart är träningen ett ”beroende” men ett bra! Grejen är den att hade de vart så att jag t.e.x efter en ätstörning satsade sten hårt på fotboll, så hade inte folk tänkt så, är jag ganska hundra på! Klart att man kan få ett ohälsosamt beteende till träningen med, men senast jag kolla så är fotboll också en sport som är fysisk! Ja! De finns en skillnad och de är att de är väldigt stor fokus på kroppen vid ”bodybuilding” men i fotboll är de ist fokus på att vara snabb, kunna göra vissa saker (asså jag kan inget om fotboll) Men de jag vill få fram är att i varje sport finns de alltid ngt huvudfokus! I bodybuilding vill du bygga muskler, i fotboll gäller de att va snabb osv. Grejen är att de är ju just de som gör de roligt! När jag tränar så är de roliga att känna att man blir starkare, får större muskler osv. Att göra saker utan att de händer ngt är ju aldrig roligt, även om de gäller fotboll, ridning, spela ett instrument osv. Man vill bli bättre! Men de som är ohälsosamt är när man får en ohälsosam relation till det! Att du länge inte gör de för att de är roligt, utan känner ett tvång, även om du inte vill så kan du inte sluta! Men detta kan lika gärna hända ngn som spelar fotboll! Och de beror inte på sporten utan de beror på att man mår dåligt psykiskt! De känns ibland som för att man ska anses som frisk från en ätstörning så ska man inte röra sig överhuvudtaget och endast leva på godis, pizza osv! Men de är inte heller ett hälsosamt beteende! Fortsätter i kommentarerna…

A post shared by Amanda 18 year, Sweden (@amandakristiansen_) on

Dopo l’estate del 2010 Amanda iniziò ad allenarsi ogni giorno, eliminando dolci e carboidrati dalla sua dieta, arrivando a nascondere il cibo nelle tasche, nel reggiseno e nelle pantofole per non far sospettare la famiglia. Era arrivata a non toccare cibo usando gomme da masticare per combattere la fame e, per perdere sempre più peso, a non sedersi mai, tranne quando era in auto e andava a letto facendola crollare a 33 Kg di peso corporeo.

Non avevo alcun controllo sui miei pensieri o azioni, perché ogni giorno che passava perdevo sempre più il controllo di me stessa e la mia malattia prendeva sempre più controllo su di me.

All’inizio volevo riprendermi solo per la mia famiglia, ma col passare del tempo ho iniziato a combattere per me stessa e non è stato fino a quando ho deciso di voler essere libera che il trattamento ha iniziato a funzionare. Devi volerlo da solo per recuperare veramente. Per anni, non volevo essere libera, ecco perché ho avuto diverse ricadute.

Dopo essersi fatta forza, Amanda ha ricominciato ad allenarsi, ritrovando la motivazione e lo stimolo per mangiare, riconciliandosi con i vecchi amici e trovandone di nuovi.

Superare l’anoressia ha cambiato la vita di Amanda in meglio e ora è felice con il suo corpo: “Sono contenta di come appare il mio corpo, non direi che lo amo al 100%, ma penso che nessuno in questo mondo lo faccia”.

Per Amanda la cosa più difficile è stata ricominciare a sedersi e toccar cibo con bocca, non ricordava più come fosse mangiare normalmente e non poteva sedersi senza provare ansia.

Quando ero nella fase peggiore dell’anoressia, avevo paura di lasciare che il mio fratellino mi toccasse se avesse mangiato e non si fosse lavato le mani. Pensavo che se mi avesse toccato e avesse lasciato un po ‘di cibo sulla sua mano, avrebbe potuto attraversare la mia pelle e farmi ingrassare.

I miei amici e la mia famiglia sono molto orgogliosi di me e sono sollevati. Mia madre è stata il mio angelo in tutti questi anni e mi ha salvato la vita, è una vera combattente. 

Un consiglio da Amanda per chi si trova in difficoltà e sta superando un periodo difficile?

Direi  di non mollare mai, so che ora sembra che non migliorerai mai e che non avrai mai una bella vita, ma ti prometto che succederà, so che forse non mi credi ora ma ho raggiunto il fondo, sono quasi morta e per anni la mia vita è sembrata un inferno.


  • 168
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    168
    Condivisioni

Commenta con Facebook

Leggi tutto

Articoli Correlati

Close